Hjälp, håller jag på att bli en huligan?

Efter helgen har jag hållit lite låg profil här hemma, jag har varit lugn som en filbunke!

I Måndags vart det mest att dega i soffan och spela "memory" med hjärnan för att försöka para ihop alla minnesbilder sedan lördagen, och det var inget litet "memory" man fick lägga...

På Tisdagen passade jag på att göra lite standard grejer, Vakna - Tvätta - Springa - Äta - Sova... Ibland är inte mitt liv så spännande som det ser ut att vara i bloggen, ibland har även en vessla normala dagar!

Men idag var det äntligen Onsdag och det var dags för mig att se min första Champions Leauge-match live! För oss fotbolls älskare är detta ren och skär porr om jag får säga det rakt ut! Hur som helst var det Roma som skulle möta Ukrainska Shakhtar Donetsk. Matchen väljer jag att inte prata så mycket mer om än att det slutade 3-2 till Shakhtar, vill ni veta mer får ni se på sporten!

Det jag istället vill ödsla eran tid på att läsa är något som hände efter dommaren blåst slutsignal.
Det sprang nämligen in en liten kille på planen. Smidig som en ål slingrade han sig förbi vakter och sprang rakt till spelarna för att omfamna en av dom, han fick dessutom spelarens matchtröja som belöning. Man vart faktiskt lite avundsjuk på grabben. Inte för att han fick krama om en spelare och gick en matchtröja plus på sin tappra insats, utan fan va mäktigt att få springa in på planen!

Tänk er att ni står där vid stängslet. Du är riktigt jäkla nervös över vad som komma skall och du peppar dig så gott det går. Tillslut hör du startskottet innuti din skalle och tar hoppet över stängslet, hoppet som antagligen gör att du inte kommer kunna se på livefotboll på fem år. Du ruschar förbi vakterna på lätta fötter och adrenalin-stinna ben som är snabbare än någonsin. Du tar dig ända in på den upplysta gräsmattan med 10-talet vakter hack i häl, självklart införstådd att du gör detta inför 30-40.000 på läktaren...plus alla miljoner som ser matchen på TV! Vilken kick, det är faktiskt så jag kan förstå alla "huliganer" som provar detta, även om det självklart är "fel fel fel fel" som Brasse i Fem myror är fler än fyra elefanter skulle sagt.

Jag vet inte, kanske är man bara sjuk i huvudet, men är man beroende av adrenalinkickar så är man! Fast vissa kanske bara skulle kalla mig en attention whore! Eller håller jag på att förvandlas till en huligan?

Jag kan inte låta bli att fantisera lite om hur det skulle kännas. Jag skulle nog gissa att känslan är ganska lik den man hade när man var en liten kotte och pallade äpplen. Det var ju en "förbjuden" grej, och det hela vart ju fruktansvärt roligt om någon kunde kosta på att jaga en! Så kanske har jag lyckats spåra den här "drömmen" till barndommen då man helt enkelt blev skadad för livet efter mina och Ricky's äppelstölds-turneér på byn hemma i Skäve. (Jag kan väl erkänna det nu, jag antar att det är preskriberat?)

Ni får väl helt enkelt hålla utkik på TV och i skvallerpress om det har sprungit in någon tokig Hammarbyare på planen nere i Rom, men jag funderar på om jag ska ta upp äppelpallar-karriären istället :)


Arrivederci!